Vi lär fortfarande ut källkritik för gårdagens internet

Under många år undervisade jag elever i källkritik. Vi slängde upp webbsidor på projektorn och gick igenom de klassiska frågorna. Vem står bakom? Varför har det här publicerats? Går uppgiften att bekräfta någon annanstans? Finns det skäl för avsändaren att vinkla informationen?

Jag tyckte om de lektionerna, för de handlade egentligen om något större än internet. De handlade om att inte lämna över sitt omdöme till någon annan. Om att lära sig stanna upp när något ser trovärdigt ut och fråga sig varför man borde tro på det.

De frågorna är fortfarande viktiga. Men om jag stod framför samma klassrum i dag skulle jag behöva lägga till några nya. Varför var det just den här informationen du fick se? Vem bestämde ordningen? Vad vet systemet om dig? Vad försöker det få dig att göra? Och när svaret framför dig inte ens är skrivet av en människa, vad betyder egentligen en källa?

Gör vår valkompass inför valet 2026

Källkritiken måste följa med tekniken

Den gamla källkritiken byggdes för ett internet där någon publicerade och någon annan läste. Det internet finns kvar, men ovanpå det har vi byggt ett annat nät där system väljer, rangordnar, rekommenderar, sammanfattar och skapar information åt oss.

När vi öppnar ett socialt flöde ser vi inte bara vad människor har publicerat. Vi ser vad ett system har valt att visa oss. När vi söker möter vi inte världen, utan en rangordning av världen. När vi frågar en språkmodell får vi ofta inte tillbaka en källa alls, utan ett svar som har konstruerats i stunden.

Det gör en viktig skillnad. Ett AI-svar kan vara rätt, fel eller, än värre, nästan rätt och låta lika övertygande i alla tre fallen. Ett rekommendationssystem behöver inte heller visa oss en enda lögn för att påverka vår bild av verkligheten. All information kan vara sann. Det räcker att systemet bestämmer vilka sanna saker vi får se.

Läs mer: Piratpartiet vill ge myndigheter en nödutgång

Vi måste förstå systemet bakom svaret

Det är därför jag tror att källkritiken behöver kompletteras med något större. Jag brukar tänka på det som digital världskoll. Förmågan att inte bara granska informationen framför sig, utan också förstå systemet som placerade den där.

Men då räcker det inte heller att förstå vad systemet gör. Vi behöver kunna fråga vem som kontrollerar det. Vem bestämmer vilka regler modellen följer? Vem kan ändra villkoren i morgon? Kan vi flytta vår information till ett annat system? Kan vi fortsätta verksamheten om leverantören försvinner, höjer priset eller helt enkelt bestämmer sig för att vi inte längre får använda tjänsten?

Det är här AI-kunnighet börjar övergå i digital suveränitet.

Det gäller förstås skolan, men skolan är bara början. En elev som är fantastisk på att skriva instruktioner till ChatGPT men inte kan skilja ett övertygande svar från ett belagt svar är inte AI-kunnig. Eleven har lärt sig använda ett verktyg. Samma problem finns i arbetslivet, fast där kostar misstagen troligen mer.

Just nu pågår en intensiv jakt på AI-kompetens i svenska organisationer. Medarbetare utbildas i Copilot och ChatGPT, företag köper licenser och ledningar diskuterar hur många arbetstimmar som kan sparas. Det finns mycket värde i det. Problemet uppstår när vi börjar mäta AI-mognad i hur många som fått tillgång till ett verktyg. En organisation där tusen personer har gått en promptkurs är inte nödvändigtvis en AI-mogen organisation.

Den viktiga kompetensen börjar först när någon frågar vad som händer efter prompten. Vilken information skickar vi till systemet? Hur verifierar vi resultatet? Vem ansvarar när något blir fel? Kan vi få ut vår data i användbar form? Kan vi byta modell eller leverantör utan att bygga om halva verksamheten? Och vilka arbetsuppgifter bör vi kanske inte lämna över alls?

Det är inte frågor endast för IT-avdelningen. De handlar om verksamhet, juridik, säkerhet, ekonomi och ledarskap. Ett företag som bygger kritiska processer runt ett system det inte kan lämna har inte bara köpt ett verktyg. Det har gjort leverantören till en del av sin egen organisation.

Läs om alla partiers teknikpolitik här

Sverige måste kunna välja och lämna

Det blir särskilt relevant eftersom mycket av den AI-infrastruktur vi använder kommer från ett litet antal mycket stora amerikanska företag. Det är inget problem i sig. Amerikansk teknik kan vara både bäst och mest kostnadseffektiv. Problemet uppstår när svenska företag och myndigheter bygger verksamheter som bara fungerar så länge ett företag på andra sidan Atlanten fortsätter erbjuda samma produkt på samma villkor.

Digital suveränitet betyder inte att allt måste vara svenskt. Det betyder att vi måste kunna välja, förstå och lämna på våra villkor. Vi kan gärna använda amerikansk AI. Vi bör bara inte bygga Sverige så att vi är beroende av ett amerikanskt företags goda vilja för att fungera.

För näringslivet finns dessutom en särskild lockelse i AI-vågen. Ingen företagsledning vill om två år behöva förklara varför konkurrenterna använde AI medan den egna organisationen stod still. Därför kan det vara lättare att få gehör för frågan hur man ska få in AI i verksamheten än för den betydligt viktigare frågan vilket problem man egentligen försöker lösa.

AI är inte en strategi. Det är en teknik som ibland är rätt lösning på ett större problem. De företag som lyckas bäst kommer sannolikt inte vara de som lyckas stoppa in mest AI överallt. Det kommer vara de som förstår var tekniken faktiskt förbättrar verksamheten, var den skapar nya risker och när det fortfarande är bättre att låta bli. Digital världskoll är därför inte bara medborgarkunskap. Det är också affärskompetens.

Läs om alla partiers teknikpolitik här

När AI påverkar människors rättigheter

I offentlig sektor blir frågan ännu skarpare eftersom konsekvensen av ett dåligt system kan hamna direkt hos en människa. Det kan handla om ekonomiskt bistånd, skolplacering, bygglov eller stöd från kommunen.

Det kan vara fullständigt rimligt att låta AI hjälpa en tjänsteperson att hitta relevant information i hundratals dokument. Det är något helt annat att låta ett statistiskt system påverka bedömningen av en människas rättigheter utan att organisationen själv förstår hur påverkan ser ut.

Här hör man ofta invändningen att en människa ändå fattar det slutliga beslutet. Men en människa upphör inte att påverkas bara för att hon formellt sitter sist i beslutsordningen. Om ett system först presenterar ett professionellt formulerat förslag påverkar det hur nästa människa tänker. Om samma lilla skevhet finns i tusentals sådana förslag blir den till slut en systematisk skevhet. Att ha en människa i loopen hjälper bara om människan fortfarande har verklig möjlighet att säga emot systemet.

Detsamma gäller organisationen runt människan. En myndighet som inte kan granska, flytta eller ersätta ett system har också förlorat möjligheten att säga emot. Ett offentligt system vi inte realistiskt kan lämna är inte bara en dålig upphandling. Det är förlorat handlingsutrymme.

Det är först där AI-diskussionen blir riktigt intressant. Inte när vi frågar hur snabbt tekniken kan skriva ett mejl eller sammanfatta ett möte, utan när vi frågar vad som händer med organisationer och samhällen när allt fler beslut börjar formas av system vi själva bara delvis förstår och kontrollerar.

Läs mer: Piratpartiet vill flytta makten över informationen till medborgarna

Samhället måste behålla kontrollen

Det är också därför AI inte kan reduceras till en teknikfråga. Våra pengar, nyheter, myndighetskontakter, arbetsplatser och sociala relationer passerar redan genom digital infrastruktur. Nu använder den infrastrukturen dessutom system som inte bara transporterar information utan aktivt väljer, sorterar och skapar den.

Det är en viktig utgångspunkt för oss i Piratpartiet. AI-kunnighet kan inte betyda att lära människor dagens mest populära verktyg, och digitalisering kan inte betyda att samhället gör sig allt mer beroende av några få leverantörer. Vi behöver människor som kan förstå och ifrågasätta systemen, företag som faktiskt kan byta dem och en offentlig sektor som behåller kontrollen över sin information och sin infrastruktur.

Det är egentligen samma princip hela vägen. Människan ska kunna säga emot. Organisationen ska kunna välja något annat. Samhället ska kunna stå på egna ben.

Läs mer: Dina AI-chattar kan hamna i domstol

När jag undervisade i källkritik försökte jag lära mina elever att en snygg webbsida inte automatiskt var trovärdig och att en övertygande text fortfarande behövde granskas. Den principen var rätt då och den är rätt nu. Vi behöver bara följa den längre.

För framtidens källkritik börjar inte med frågan om vem som skrev texten. Den börjar med frågan om varför just du fick se den, vem som valde åt dig och om du faktiskt kan välja något annat.