Detta är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jonatan Tensetti är verksamhetsutvecklare inom AI och nätpolitisk talesperson för Piratpartiet. Han har 15 års erfarenhet som lärare och IKT-pedagog, folkbildar inom teknikfrågor och har författat tre böcker om AI, digital suveränitet och teknikens påverkan på skola, arbetsliv, offentlig sektor och samhälle.
Tusen användare på två veckor
Det tog ungefär två veckor för mitt sociala nätverk Nolto.social att få tusen användare. Ett tjugotal företag hade hunnit registrera sig, människor publicerade artiklar och det började dyka upp jobbannonser. Jag hade byggt en webbplats som plötsligt användes av människor jag aldrig hade träffat, framför allt i Nederländerna och Tyskland. Det var ganska häftigt.
Sedan stängde jag ner alfaversionen.
Nolto finns igen, och jag har fortsatt bygga på idén. Det finns förstås en viss envishet bakom beslutet att återuppta ett projekt som redan har kostat mig åtskilliga kvällar framför datorn. Men jag tycker att problemet som fick mig att börja fortfarande är intressant. Varför har vi accepterat att våra professionella relationer ska vara beroende av ett enda företags plattform?
När nätverket blir svårt att lämna
LinkedIn är på många sätt en fantastisk tjänst. Jag använder den själv och har under åren byggt upp ett stort kontaktnät där. Jag hittar människor att samarbeta med, får nya perspektiv och kommer i kontakt med företag som jag annars aldrig hade hört talas om. Problemet är att ju mer värdefullt mitt nätverk blir, desto svårare blir det att lämna tjänsten.
Vi har vant oss vid att det är så sociala medier fungerar. Vi skapar en profil, lägger åratal på att bygga relationer och accepterar sedan att företaget bakom plattformen bestämmer hur vi får använda dem. LinkedIn avgör vilka inlägg som ska visas, hur vi kan nå våra kontakter och vilka funktioner som kräver att vi betalar. Det är deras produkt och naturligtvis får de utveckla den som de vill. Men det är märkligt att vi har gjort ett enskilt företags affärsmodell till en så självklar del av arbetslivet.
Samtidigt tror jag att plattformarnas utformning påverkar hur vi beter oss. På LinkedIn har vi lärt oss vilka typer av inlägg som får uppmärksamhet. Resultatet är ibland ett flöde som känns som en konferens där samtliga deltagare har bestämt sig för att hålla ett inspirerande föredrag om sitt eget ledarskap. Alla har lärt sig något fantastiskt, alla är oerhört tacksamma och nästan alla har en bild på sig själva framför en rollup.
Min erfarenhet är att AI har gjort det mycket lättare att börja bygga. Ansvaret för att resultatet faktiskt håller har däremot inte försvunnit.
Jag raljerar lite, men jag tror faktiskt att det finns en poäng här. När människor börjar anpassa hur de uttrycker sig efter vad en plattform belönar förändras också samtalen. Det gäller förstås fler tjänster än LinkedIn. Vi har byggt ett internet där en stor del av kommunikationen formas av företagens behov av att hålla kvar vår uppmärksamhet.
Ett nätverk över plattformarnas gränser
Det går att organisera sociala nätverk på andra sätt. Internet har redan visat hur. Jag kan skicka mejl från min egen domän till någon som använder Gmail. Mottagaren behöver inte registrera sig hos min leverantör. På samma sätt kan jag publicera en webbplats utan att besökaren behöver ha ett konto hos företaget som sköter mitt webbhotell. Det är en av de saker jag tycker allra mest om med internet. Olika system kan kommunicera eftersom de följer gemensamma standarder.
Med Nolto försöker jag tillämpa samma tanke på yrkeslivet. Tjänsten bygger på en idé om ett federerat nätverk där människor ska kunna hitta och följa varandra även om de använder olika plattformar. En central del är ActivityPub, det öppna protokoll som bland annat används i Mastodon. Målet är att den som använder Nolto ska kunna delta i ett större nätverk utan att alla andra måste skaffa ett Nolto-konto.
Det låter enkelt när jag beskriver det så. I praktiken har jag ägnat orimligt mycket tid åt att få domäner, serverkommunikation och något som heter WebFinger att bete sig som de ska. Öppna standarder är en fantastisk idé ända tills två system som säger sig följa samma standard vägrar prata med varandra. Då blir det snabbt mindre filosofi och betydligt mer felsökning.
AI gör det lättare att börja bygga
Jag har dessutom byggt stora delar av Nolto med hjälp av generativ AI, bland annat med svenska Lovable men också Astra 6 från OpenAI och Opus 5.5 från Anthropic. Det har förändrat vad jag kan åstadkomma på egen hand. För några år sedan hade jag knappast kunnat utveckla en sådan här tjänst utan ett betydligt större team. Nu kan jag arbeta mig från idé till fungerande funktion på en kväll. Ibland går det fortare än så.
Men AI kan också producera imponerande mängder kod som vid första anblick ser alldeles utmärkt ut och sedan visar sig ha missförstått problemet. Det är relativt enkelt att få fram ett snyggt gränssnitt. Det är svårare att bygga en tjänst som hanterar användarnas information säkert, fungerar stabilt och klarar de många besvärliga situationer som uppstår när riktiga människor börjar använda den.
Min erfarenhet är att AI har gjort det mycket lättare att börja bygga. Ansvaret för att resultatet faktiskt håller har däremot inte försvunnit.
Det finns en ganska intressant motsägelse i att bygga ett socialt nätverk med ambitionen att användarna ska kunna lämna det.
Människorna måste också finnas där
Och så finns det ett problem som ingen språkmodell kan programmera bort. Ett socialt nätverk blir intressant först när människorna man vill prata med finns där.
Det är förmodligen den största fördelen LinkedIn har. Det spelar ingen roll hur bra en konkurrerande tjänst är om alla ens tidigare kollegor, rekryterare och samarbetspartner finns någon annanstans. När Nolto nådde tusen användare var det förstås uppmuntrande, men tusen människor utgör ett ganska litet yrkesnätverk. Det vet jag mycket väl.
Just därför tycker jag att federeringen är så viktig. Om olika tjänster kan dela på ett större socialt nätverk behöver vi inte längre övertyga alla om att flytta samtidigt. Då kan människor välja en plattform utifrån vilka funktioner de uppskattar, hur deras information hanteras och vem de vill anförtro driften åt. En del kommer säkert att föredra de stora kommersiella tjänsterna. Andra kanske väljer mindre nätverk som drivs av föreningar, företag eller enskilda personer.
Att bygga något som går att lämna
Jag vet inte om Nolto kommer att lyckas. Det jag vill undersöka är om det faktiskt går att skapa ett professionellt nätverk där människor har större inflytande över sin digitala identitet och sina relationer. Att det finns fungerande alternativ tycker jag har ett värde i sig, även för dem som aldrig använder alternativen.
Det finns en ganska intressant motsägelse i att bygga ett socialt nätverk med ambitionen att användarna ska kunna lämna det. Hela branschen har ägnat åratal åt att göra det så attraktivt som möjligt att stanna och så besvärligt som möjligt att gå. Om Nolto en dag blir en framgång hoppas jag att det beror på att människor faktiskt vill använda tjänsten. Inte på att de har investerat så många år i den att de inte längre har råd att lämna.