Det är nästan svårt att förstå att vi äntligen kan spela GTA 6. När GTA 5 släpptes 2013 hade vi knappt hunnit vänja oss vid PlayStation 4. Nu har ytterligare två konsolgenerationer passerat och förväntningarna på Rockstar har vuxit till närmast absurda nivåer.
Och efter att ha fått en första känsla för vad GTA 6 har att erbjuda är det framför allt en sak som sticker ut. Det här är inte bara ett större och snyggare GTA 5. Rockstar har skapat en värld där spelaren faktiskt kan leva, snarare än bara springa runt och orsaka kaos.
Men betyder det att spelet lever upp till all hype? Både ja och nej.
Annons
Vice City är helt vansinnigt imponerande
Det första som verkligen fångar mig är spelvärlden. Vice City är utan tvekan en av de mest imponerande digitala miljöer jag sett i ett spel.
Och då pratar jag inte bara om grafiken.
Det är alla små detaljer som gör skillnaden. Människorna på gatorna, trafiken, ljuden, ljussättningen och de små händelserna som gör att staden känns levande. Rockstar har alltid varit bra på den här typen av detaljer, men i GTA 6 har man tagit det till en helt ny nivå.
Det finns något väldigt tillfredsställande med ett spel där jag inte känner någon större brådska att ta mig till nästa uppdrag. Jag vill bara utforska, köra omkring och upptäcka vad som finns runt nästa hörn.
Det är kanske också mitt största beröm till Rockstar. I många andra spel känns den öppna världen som en stor karta fylld med saker att göra. Här är det snarare själva världen som är upplevelsen.
Jason och Lucia är ett lyft för serien
Jag var till en början lite skeptisk till upplägget med Jason och Lucia. GTA 5 hade tre väldigt olika huvudpersoner, och dynamiken mellan Michael, Franklin och Trevor var en stor del av spelets charm.
Men jag gillar verkligen den riktning Rockstar har tagit med GTA 6.
Relationen mellan Jason och Lucia ger berättelsen en personlig dimension som jag faktiskt saknat i tidigare GTA-spel. Det handlar fortfarande om kriminalitet, pengar och galna situationer, men nu finns det också något mer mänskligt bakom alltihop.
Framför allt uppskattar jag att karaktärerna inte känns som två vandrande karikatyrer. De har olika personligheter och mål, samtidigt som deras relation driver handlingen framåt.
Däremot tycker jag att Rockstar fortfarande har lite svårt att hitta rätt tempo. Vissa uppdrag känns som ren utfyllnad där man får köra från en plats till en annan för att utföra ganska enkla sysslor.
Jag förstår tanken med att bygga upp karaktärerna och berättelsen långsamt, men efter 13 års väntan vill jag ibland bara att något ska hända.
Men varför måste vi fortfarande nöja oss med 30 fps?
Här kommer min första riktigt stora invändning.
GTA 6 körs i 30 FPS på konsolerna, och jag tycker faktiskt att det är en besvikelse 2026.
Visst, jag förstår att Rockstar har prioriterat grafik, ljussättning och alla avancerade system som får spelvärlden att fungera. Det är ett oerhört tekniskt ambitiöst spel.
Men har man vant sig vid 60 fps i moderna spel är det svårt att inte reagera på skillnaden. Framför allt vid snabba kamerarörelser, intensiva biljakter och uppdrag.
Det är absolut inte så att spelet blir ospelbart. Tvärtom kan 30 fps kännas förvånansvärt följsamt när bildrutorna levereras i en jämn takt.
Men jag kan ändå inte släppa tanken på hur mycket bättre upplevelsen hade varit med ett ordentligt prestandaläge.
Dessutom är det tydligt att den vanliga PlayStation 5 får arbeta hårt för att hålla jämna steg med allt som händer på skärmen. Det är framför allt när mycket händer samtidigt som spelets tekniska begränsningar blir märkbara.
Samma gamla problem med kontrollerna
En annan sak som stör mig är att Rockstar fortfarande inte riktigt har löst sina problem med kontrollsystemet.
Det märks att utvecklarna försökt göra GTA 6 mer realistiskt och ge spelaren fler möjligheter att interagera med omvärlden. Problemet är att det också gör vissa moment onödigt komplicerade.
Att plocka upp föremål, hantera vapen eller utföra enkla handlingar kan kännas klumpigare än det borde. Ibland känns det nästan som att spelet försöker göra för mycket på en gång.
Striderna har visserligen blivit bättre, med tyngre vapen och större fokus på precision. Men jag tycker fortfarande inte att själva skjutandet är i nivå med de bästa renodlade actionspelen.
Det här är förstås inget nytt problem för Rockstar. Liknande saker störde mig redan i Red Dead Redemption 2, som i övrigt är ett av mina favoritspel.
Och det är kanske just därför jag blir lite frustrerad. När så mycket annat känns revolutionerande hade jag önskat att även kontrollerna fått ett större lyft.
Buggarna är små men de finns där
Sedan har vi buggarna.
Med tanke på hur enormt GTA 6 är hade jag nästan förväntat mig betydligt fler tekniska problem vid lanseringen. Helhetsintrycket är ändå att Rockstar har lagt väldigt mycket arbete på att få spelet så välpolerat som möjligt.
Men helt problemfritt är det inte.
Mindre animationsmissar, märkliga kollisioner mellan karaktärer och föremål samt tillfälliga grafikproblem är sådant som fortfarande förekommer. I vissa situationer verkar också spelets olika system ha svårt att komma överens.
Det mest frustrerande är egentligen inte de visuella buggarna. En karaktär som rör sig konstigt eller ett föremål som beter sig märkligt kan jag leva med. Det blir betydligt mer irriterande när kontrollerna eller tekniken kommer i vägen för det jag faktiskt försöker göra.
Samtidigt tycker jag att man måste sätta problemen i perspektiv. GTA 6 försöker simulera en enorm värld med tusentals olika interaktioner. Att precis allting skulle fungera perfekt från första dagen är kanske en orimlig förväntan.
Men när vi pratar om ett av världens mest efterlängtade spel tycker jag ändå att det är rimligt att vara kritisk.
Det är fortfarande GTA och det är både bra och dåligt
Något jag också reagerar på är hur mycket av den klassiska GTA-formeln som finns kvar.
Kör till en plats. Prata med någon. Ta dig vidare till nästa plats. Skjut några fiender. Fly från polisen.
Det är förstås en ganska grov förenkling, men ni förstår vad jag menar.
Rockstar har blivit betydligt bättre på att skapa variation och ge spelaren större frihet i hur uppdragen genomförs. Men emellanåt finns fortfarande känslan av att man följer ett ganska strikt manus.
Det blir en märklig kontrast. Utanför uppdragen erbjuder GTA 6 en nästan överväldigande frihet, medan vissa delar av berättelsen känns betydligt mer styrda.
Jag hade gärna sett att Rockstar vågade släppa kontrollen ytterligare.
Samtidigt är det svårt att inte uppskatta de stora, filmiska ögonblicken. När spelet väl får upp tempot är det få utvecklare som kan skapa samma känsla av kaos, action och underhållning.
Har 13 års väntan varit värd det?
Det är förstås alldeles för tidigt att ge GTA 6 ett slutgiltigt betyg. Ett spel av den här storleken förtjänar betydligt mer tid än några timmar innan man bestämmer sig.
Men mina första tankar är ändå väldigt positiva.
Rockstar har lyckats skapa en spelvärld som känns flera steg före konkurrenterna. Vice City är fantastiskt, Jason och Lucia är ett välkommet tillskott och detaljrikedomen är nästan löjligt imponerande.
Samtidigt finns det saker som jag hade förväntat mig mer av. Begränsningen till 30 fps är svår att försvara fullt ut, kontrollerna känns fortfarande onödigt klumpiga och vissa uppdrag följer lite väl bekanta mönster.
Det är alltså inte det perfekta spelet som många kanske har föreställt sig under alla dessa år.
Men vet ni vad? Jag tror faktiskt inte att det behöver vara det heller.
För det som gör GTA så speciellt har aldrig varit att varje mekanik är perfekt. Det är friheten, humorn, musiken, de oväntade situationerna och känslan av att kunna försvinna in i en helt annan värld.
Och på just den punkten verkar Rockstar ha lyckats bättre än någonsin.
Min första känsla är därför ganska enkel: GTA 6 är inte felfritt, men det kan mycket väl vara början på något av det bästa vi fått uppleva i spelväg på väldigt länge.
Spela lite spel!
Spela lite spel från TeknikGeeks redaktions utvalda bibliotek. Ett slumpmässigt spel i varje artikel.
